Det här med beach 2015

De senaste månaderna har jag varit ganska värdelös på att träna om jag ska vara riktigt ärlig. På något sätt har jag väl tänkt att jag en morgon ska vakna och ha energi/motivation till att träna för resten av mitt liv. Kommer den dagen? Svar: NEJ

Det va härom dagen när jag fick en kommentar från en arbetskollega som jag verkligen reagerade. Hon frågade mig om jag verkligen mådde bra. Och ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt varit sådär pigg som jag va för 6 månader sedan. Jag har gått ner i vikt för att jag har varit så lat. Kinderna har verkligen börjat sjunka in. Och jag känner mig obalanserad.

Ringde en kär vän för lite tips då hon är grym på att träna och frågade vad jag skulle ta mig till. Hon sa något som etsat sig fast i huvudet: Du hittar inte motivationen till att träna när du går hemma.

Tack vare stöd hemifrån gjorde jag upp en träningsplan som jag ska hålla mig till. En träningsplan jag faktiskt kommer klara. Det känner jag i hela kroppen (även mentalt). Jag är grymt bra på att sätta upp hinder för mig själv. Vilket är att bara förstöra för sig och det gör folk i min närhet minst sagt irriterade. Jag kan ju så mycket mer än jag väljer att prestera.

Så 2015 är mitt träningsår. Det får vara mitt löfte till mig själv att hålla så länge jag klarar av att träna. Träningsväskan är packad och så fort jag slutat jobba imorgon bär det av till gymmet. Ser fram emot min PT-tid på måndag. Nu har jag verkligen något att bevisa för mig själv!

Gott nytt Zzz…

Hoppas alla pigga, glada och alla ni andra har en riktigt underbar kväll. En annan har precis tjänat lite pengar och ska upp 05.00 för att jobba ännu ett pass.

Vi hörs 2015

En månad kvar till operationen

Om du ändå visste då vad du vet nu

En månad kvar, tiden går fort samtidigt som det känns som en evighet…

En sak jag tycker fascinerande är hur många åsiker det finns om just detta med plastikkirurgi, inte minst bröstförstoring. Alla har alltid någonting att säga om det. De flesta jag känner som är för bröstförstoring och för det ingreppet jag ska göra är mammor. Mammor i ungefär samma sits. Man har någonting som inte är som det var, eller så har man gjort förändringar till det bättre som ändå tärt på kroppen av andra skäl. Eller så har helt enkelt tyngdlagen gjort sitt.

Sen finns det dem som ”bryr sig”. De som påtalar om alla risker som finns. Som att jag inte vore medveten om det. Att en kompis kompis någon gång var med om… och det slutade med… och så vidare. Det är ingenting jag behöver höra. Det är definitivt inte någonting jag vill höra. För jag vet att det finns risker. Jag har kollat upp det, annars hade jag aldrig valt att lägga mig under kniven om jag inte hade känt mig säker på min sak.

Sen finns de dem som tycker detta är omoraliskt av olika skäl. Att man ska vara nöjd med den man är. Att man ska åldras med värdighet, att man faktiskt fått den kroppen man fått tack vare att man burit ett barn. Att det är en gåva med skrynklig mage. Bröst som kan liknas taxöron, backhoppningbackar, bröst som väljer att lägga sig i armhålan när man ligger ner och så vidare. Eller de som inte har några bröst alls. Grattis till dem som verkligen känner sig 100% nöjda med sig själva, verkligen. Men jag är inte en av dem. Jag har en teori om att dessa personer (i alla fall en otroligt stor skara av dem) faktiskt har förträngt de tankarna. Eller att de helst av allt skulle vilja ändra en hel del men inte kunnat av olika skäl.

Jag accepterar att jag ser ut som jag gör, inga tvivel om det. Inte för att det är någonting jag har valt utan för just det faktum att jag inte har haft något annat val. Jag ser ut som jag gör och jag är som jag är. Det betyder absolut inte att det är det jag mår bäst av. Det betyder heller inte att det är det bästa jag kan vara.

Jag gör inte detta på grund av någon annan. Inte för någon annan än mig själv. Jag gör detta för att jag vill. För att jag nu äntligen kan och för att jag vill vara den bästa jag kan vara, för mig.

Tänk vad mycket man lär sig om sig själv på 10 år

En riktigt bra Jul

Denna julen har varit en jul av lycka. Speciellt för pysen som fått både det ena och det andra.

• En gelebjörn på 2,5 kg
• En tv
• Ett besök på Jensens
• En hel del mjukisdjur från minecraft
• Godis, godis och åter en massa godis.

Jag kommer själv ihåg när man hade sådana jular som bara var helt magiska. Som när jag fick min första furbee. Eller när jag fick en massa Spice Girls prylar. Eller de vackra pärlörhängena av mormor. Men den julklapp som varit mest fantasktisk är den syster gav mig för några år sedan. En tavla hon målat till mig som hon hållt på med i jag vet inte hur många timmar och dagar. Det är en julklapp som fått mig att börja gråta.

Det här med att ha sin egen plats

Änligen har jag mitt lilla kontor. En liten plats bara för mig där jag kan plugga i lugn och ro för det mesta. Det kanske inte är sådär otroligt snyggt men jag är mer än nöjd. Nu ser jag fram emot att sitta här och plugga.

Min julklapp efter 10 års väntan

Jag var 16 år när jag för första gången grät över att se mig själv i spegeln. Jag stod inte ut med det jag såg framför mig. Det var inte som det en gång hade varit. Att bli mamma är det absolut bästa jag varit med om. Men med en graviditet följer också förändringar. Förändringar av kroppen som jag inte riktigt var med på. Inte för att jag hade speciellt mycket att komma med innan jag fick barn men jag var ändå relativt nöjd med min kropp. Jag älskade att vara gravid. Jag älskade formerna jag fick, att få känna mig som en kvinna. Jag kände mig vackrare än någonsin förut. Det var nog därför jag blev så förstörd när alla mina former sedan försvann. Även de som jag hade haft innan jag blev gravid. Känslan av att vara den mest okvinnliga tjejen i världen tog hårt på mig.

Jag glömmer aldrig första dagen på gymnasiet. En klass där jag inte kände någon. Första idrottslektionen där man fick skriva ner på en lapp vad man hade för tankar på idrott. På min lapp stod det jobbigt, inte fysiskt påfrestande utan psykiskt tärande. Bara tanken på att behöva byta om bland personer som inte förstod mig, inte såg ut som jag. Jag känner fortfarande paniken jag kände då. Jag fick till en början byta om i ett eget rum för jag klarade verkligen inte av att visa mig för andra. Men det fick ju de andra tjejerna i klassen att börja undra varför. Så till slut tog jag mig samman och bytte om med dem andra. Det va visst inte bara jag som såg annorlunda ut. Det var en tröst, en tröst som gjorde att jag vågade vara mig själv.

Jag vet inte hur många gånger jag beställt kläder, provat kläder som inte passar. Kläder som passat någon som fyller ut lite mer. Det har också bidragit till en del tankar att det är mig det är fel på. Att jag egentligen ska se ut på ett annat sätt. De tankarn har jag så gott som lämnat eftersom jag vet att det inte ger någonting. Att jag är smartare än att tänka i de banorna för alla är olika. Det är bara att jag känner att någonting fattas mig, jag är inte hel.

För några veckor sedan tog jag ett beslut, eller ja egentligen var beslutet taget för 10 år sedan. Ett beslut som jag alltid varit säker på. Många timmar har gått åt till att kolla forum, hemsidor och samtala med folk i min närhet under alla dessa år. Den 11:e december ringde jag till Proforma Clinic för att boka en julklapp till mig själv. Det absolut bästa beslutet jag tagit. Och i slutet av januari är det dags att bli hel igen. Den 29:e januari ligger jag på operationsbordet i Stockholm. Jag ska äntligen genomföra min bröstförstoring som jag i så många år längtat efter och lyckan är total.

Hypertyreos

För två år sedan mådde jag allmänt dåligt. Var väldigt trött dygnet runt samtidigt som jag var överallt och ingenstans. Det kändes verkligen som att jag var helt ur balans.

Till slut blev jag trött på det så gick och tog prover på vårdcentralen. Fick svar att det va nåt som va knas med sköldkörteln men jag fick inte tydliga besked på vad det var. Fick medicin utskrivet som jag åt ett tag, men det var visst fel medicin så jag blev ännu sämre. (Detta ledde senare till en lex maria anmälan men det är en annan historia).

Jag tog prover igen och fick kontakt med en specialist på säs. Världens bästa läkare utan tvekan! Jag har aldrig fått ett så bra bemötande i mitt liv. Han gav mig rätt mediciner och förklarade allt som jag känt va fel på mig. Och det fanns en rimlig förklaring. Nämligen Hypertyreos som betyder att jag hade överskott av sköldkörtelhormon. Efter justering av mediciner lite då och då kände jag mig mycket bättre.

För en vecka sedan var jag där på återbesök och mina provsvar har varit väldigt bra under lång tid. Till skillnad från mamma och syster som båda är opererade för detta. Slutade med ena medicinen samma dag jag va där och slutade med den sista medicinen idag. Nu håller jag bara tummarna för att allting går vägen det halvåret som väntar. Ska ta prover varje månad för att hålla koll på återfall om det nu skulle inträffa. Det är tydligen 50 % risk för återfall och då är det kirurgen som väntar.

Om ett halvår vet jag om jag blir friskförklarad eller om det hänt någonting på vägen. Jag hoppas innerligt att detta går vägen.

VAB, matte och en släng av huvudvärk

Pysen mår inge vidare idag så är hemma och vabbar. Försöker få gjort lite matte men det är lättare sagt än gjort när huvudvärk tar över den största delen av huvudet känns det som. Sen kan jag inte påstå att motivationen är på topp.

Har äntligen lyckats få tag i en tantamensplats. Trodde det skulle vara lika lätt att boka salstenta på distans. Det var det ju inte, men lyckades få en plats i Alingsås så nu behöver jag inte oroa mig för det. Nu ska jag bara spendera en månad till att få in allt i huvudet.

Lite glögg, lussebullar och lugn, skön musik. Känns som ett vinnande koncept i pluggandet. Jag bara önskar att jag hade lite lättare för matte, det har aldrigt varit det.

Kommer ihåg att jag lyckades få godkänt i matte b efter 3:e försöket. Och detta är desto svårare. Men skam den som ger sig!

Du är min hjälte!

Du har lyckats med så mycket detta året. Du fortsätter att imponera på både mig och din pappa. Du har varit med i din första tävling i TKD, graderat 2 gånger detta året och nu är du äntligen grönbältare efter en otroligt grym insats.

Du har hunnit fylla 10 år, börjat i 4:e klass och kan mer än vad jag någonsin kunnat drömma om i din ålder.

Om du bara visste hur stolt jag är. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det till dig för du kan omöjligt förstå vad jag menar innan du får egna barn och känner stolthet över dem. Du har kämpat så hårt med allt och det är tack vare dig jag känner att ingenting är omöjligt.

Glöm aldrig av att du kan bli precis vad du vill, vi finns alltid här och stöttar dig.

Att våga kasta sig in i något med huvudet före

Ett helt år har gått sedan jag skrev senast. Ett år fyllt av uppgångar med en nypa motgångar. Året var ganska vilset till en början. Jag var arbetssökande och tyckte det var fullkomligt omöjligt att hitta ett jobb. Självförtroendet var inte på topp eftersom man kände sig ganska meningslös. Sedan vände allt.

2014 har varit fullt av spännande jobbmöjligheter och jag har för första gången i mitt liv fått en så kallad fast tjänst. En fast tjänst på ett jobb jag verkligen trivs med (hemtjänsten). Ett jobb där jag ser fram emot att gå till jobbet. Ett jobb med underbara kollegor, utmanande arbetsuppgifter och bäst av allt, ett jobb där jag känner att jag gör nytta varje dag.

Precis när jag startat min tjänst inom hemtjänsten i mars blev jag kontaktad av Elfsborg. De sökte en person med kunskap inom teckenspråk. Så fort jag kom dit och pratade med dem om arbetsuppgifter och annat så kände jag direkt att jag var tvungen att satsa på det. Vad är det värsta som kan hända? Sagt och gjort så började jag som teckentolk. Pressen jag hade att sitta i en studio med en kamera framför ansiktet där jag syntes i storbildsskärm med tusentals åskådare är bland det värsta och roligaste jag gjort. Jag har träffat spännande personer, utmanat mina gränser och fått njuta av lyckan som kommer med att man vågar kasta sig in i något och att det faktiskt går vägen. Responsen var riktigt bra och inom kort figurerade man i både tidning och i radio.

Som att inte det vore nog så kom jag på lite annat jag kunde hitta på. Så jag sökte en hel del olika högskoleprogram på distans. Jag kände att det var dags att vidga mina vyer, öka på min kompetens. Varför inte? Det slutade i alla fall med att jag kom in på Produktutveckling på Blekinge Tekniska Högskola. Och det är där jag studerar på halvfart i dagsläget. Det är brutalt svårt att kombinera med jobb men än så länge har jag klarat det mycket bättre än jag trodde. Några år av detta sedan får jag min utdelning. En högskoleexamen som jag så länge längtat efter.

Jag måste säga att jag är så stolt över det jag åstadkommit i år. Jag har verkligen vågat satsa och det är verkligen värt allt blod, svett och tårar. Hade någon sagt att jag skulle haft alla dessa grejer på gång för ett år sedan hade jag skrattat åt det. Vem kunde tro att det skulle gå såhär bra?